Vila i frid

19.55 somnade pappa in. Sköterskan från LAH var inne hos pappa med mig och mamma. Pappa led inte mer än han behövde och kvällen har varit väldigt fin tillsammans med närmast sörjande.

Tack för alla SMS, åter igen. Ni anar inte vad några tecken på telefonen värmer...

Slutskedet

Det har gått så fort. Förra måndagen (1/2) ringde mamma mig och sa att pappa blivit mycket sämre under natten, och att läkare och sköterskor i hemsjukvårdsteamet trodde att han skulle gå bort under dagen. Han repade sig hyfsat och kunde komma hem samma kväll. Jag var hos honom under hela veckan, och läget kändes stabilt. I söndags kväll fick jag och Heléné en ordentlig kram av pappa och vi skulle höras av under veckan.

Jag var i Uppsala under måndagen och åkte tillbaka till Linköping igår. Nu svarar pappa inte längre på tilltal, känner inte av vår närvaro och kämpar frenetiskt för att hålla sig vid liv.

Personalen i hemsjukvården (LAH) är helt underbara och har ordnat med syrgas hemma, en vårdsäng, kontinuerlig tillförsel av smärtstillande och lugnande och underbart stöd för oss anhöriga.

Pappa kunde inte ha det bättre under de förutsättningar han har just nu. Närmaste familjen är samlad och vi väntar på att pappa ska få somna in.

Tack för alla sms och telefonsamtal. Jag orkar inte svara varje gång, men ni ska veta att mitt hjärta glöder av er omtanke.

Drän, pneumoni och cytostatika

Har hänt en del sedan sist. Linköpingsvistelsen var enligt förväntan, en fin begravning med många roliga och djupa tal. Owe var en älskad man med många järn i elden, hans sista föreställning var i princip fullsatt - i kyrkan trängdes drygt hundra vänner och anhöriga.

Pappa har träffat ännu en läkare, och den här gången var det annat ljud i skällan. Denna doktor, som var överläkare, menade att cancern inte alls progredierat så snabbt som man förväntat sig och menade att ännu en cytostatikakur skulle förlänga livet och förbättra livskvaliteten. Andningsbesvären har bestått, och nu har han för tredje gången ett drän i lungsäcken. I och med detta har pappa dock ådragit sig en lunginflammation. Igår hade han jättesvårt att andas, idag var det lite bättre efter påbörjad antibiotikakur.

Nu får vi se hur det går. Målet är att pappa ska orka vara med när jag flyttar till Luthagen. Han är bra envis, förmodligen är det inga problem.

Tågar nedåt

Sitter på tåget på väg ner till Linköping. Då förstaklassbiljetten var billigare än andra klassens dito var valet lätt, och nu sitter jag på "övervåningen" på ett dubbeldäckståg. Internet ingår och fungerar prima, men jag kan inte få strömuttagen att fungera. Fyra timmars drifttid kvar av batteriet, två och en halv timmes resa kvar - bör ju fungera.

Det är Owes begravning imorgon, därav min resa nedåt. Jag åker egentligen ner som stöd för pappa, så att han ska orka gå på begravningen, men det är tveksamt om han orkar vare sig fysiskt eller psykiskt. Dödsångesten håller honom i ett järngrepp, vilket ger andningsbesvär och trycker ner honom i depression. Sobril har bra effekt, men den dagliga mängden ökar alltjämt.

Det är inte bara panikångest som är boven i dramat vad gäller andningsbesvären. Lungröntgen visade rikligt med pleuravätska (vatten i lungsäcken) och på ett par dagar har man dränerat drygt tre liter vätska ur högra lungsäcken. Ett ultraljud över hjärtat gjordes också, men det såg tydligen bra ut.

Jag ska be pappa skriva en lista med alla läkare som har varit direkt involverade i hans sjukdom och behandling, i det här laget är vi uppe i 16 stycken, tror jag.

För egen del trivs jag fortsatt alldeles utmärkt på akuten. Jag hospiterade i akutrummet i fredags, och jag älskar adrenalinpåslaget jag får av att larmtelefonen ringer. I fredags hade vi få, men riktigt dåliga patienter. Två patienter gick vi akut till centralintensiven med, och en tredje patient hamnade på neuro-intensiven. I slutändan är det ändå ambulansen jag längtar till, det känner jag allt starkare. Ingen brådska dock, jag lär mig massor på akuten och det vore idiotiskt att byta jobb innan jag känner mig trygg med akut sjuka människor.

Afghanistan lockar fortfarande, men det sociala sätter givetvis käppar i hjulet. Jag har sökt tjänster, men inte hört någonting än. Hade jag varit aktuell för utlandstjänst borde försvarsmakten ha hört av sig vid det här laget. Nästa gång kanske? Heléné har åtminstone godkänt att jag söker, skulle det bli aktuellt får vi ta den diskussionen då.

Två timmars resa kvar. Nu ska jag plöja igenom alla hockeybloggar jag inte hunnit läsa de senaste dagarna. Plattmatch i JVM mot USA blev det ju de facto (se tidigare inlägg), men det var i semin...inte i bronsmatchen.

Hittade en spåkula!

Har varit mest negativ klang i mina senaste blogginlägg. I sann Cardellianda hittar jag istället något roligt att skriva om - hockey! Jag hittade en spåkula där jag kan se precis hur svensk hockey artar sig under första halvåret av 2010:

• Svenska JVM-laget avslutar turneringen starkt, men slutar fyra efter en svag bronsmatch mot USA.
• Tjeckerna i Linköping ser till att Stora torget fylls med firande bönder från östgötaschlätten - man tar hem första SM-guldet i en rafflande final mot HV71.
• Rögle åker ur elitserien och ersätts av Malmö. Södertälje lyckas hålla sig kvar på målskillnad. Farbröderna som skulle leda Leksand till elitserien skadas en efter en. Pelle Prestbergs rollator får punka, så han kan inte ta sig till bortamatcherna.
• AIK låter alla sina spelare gå språkkurs i ryska, men när KHL inser att Solnaplånboken är tom klappar ryssarna sina vodkafyllda magar och skrattar högt: Niet, inget KHL för AIK!
• Ryssland vinner OS. Sverige slutar trea efter att Linus Omark gjort tre mål i bronsmatchen mot USA.
• För att minimera risken att Elitserien ska bli en publiksuccé de kommande åren röstar förbundet igenom att det INTE blir mindre rink och att det INTE blir 14 lag i högsta serien.
• Colorado Avalanche skräller sig igenom hela Stanley Cup, men Niklas Bäckström får vara med och lyfta bucklan när Washington vinner med 4-2 i matcher i finalen.

För er som undrade, alltså.

God jul!

Med en förkylning i antågande och med sex arbetsdagar i streck kring jul ligger den djupaste suck nära till hands. Kvällens arbetspass var det inget fel på dock, lugnt och skönt. Världens goaste norrlänning, Robban, bjöd på kaffe och julskinka hemma hos sig innan jag började jobba, det var en riktig stämningshöjare.

Saknar min familj, det här är första julen som jag inte firar med dem. Har lyckats undkomma jobb/tjänstgöring på julafton varje år sedan jag flyttade hemifrån 2003. Pappa har alltid föredragit nyår framför jul, så jag prioriterade att vara med honom tills dess. De verkar ha haft en mycket trevlig julafton dock, och pappa har klarat sig riktigt bra från smärta och obehag. Han hade till och med lyckats få i sig en skälig mängd julmat.

Tycker mig höra på hans andning i telefon att han har det jobbigt med lungorna, känns inte bra. Ikväll blev han jättehes efter att ha tagit morfin efter en "körare", så jag kanske är hispigare än jag behöver vara.

Heléné firar jul i Göteborg och jag sitter således ensam i lägenheten i Uppsala. Kommer kännas bra när januarilönen kommer dock, det bör ju bli några extra kronor i storhelgsersättning. Rik är väl inget man blir på det här jobbet, å andra sidan.

Ska bre mig en smörgås och se vad TV'n har att erbjuda som kvällsunderhållning, imorgon börjar jag 10.

God jul kära vänner!

Sorg

Fick just veta att en nära vän till familjen gick bort under gårdagen. Ove har alltid varit en glädjens man, spelade dragspel och drog vitsar. Det började med prostatacancer, och sedan fick han någon form av leukemi och har krävt återkommande blodtransfusioner.

Igår somnade han in, 74 år gammal. Cancern hämtade in ännu ett offer.

Det sprider sig, sa gubben som sket i fläkten

Joråsåatte... nu har det visst spridit sig till lungorna också. Bakslagen duggar tätt under 2009 för farsgubben.

Fentanylplåster och antidepressiva har lagts till på läkemedelskontot, men farsan vill inte ha något av det. Han säger att han får "körare" som han sedan beskriver som att någon vrider om något i halsen med järnhandske. Dessa körare lindras bra med Alvedon, och han tycker sig inte ha behov av att stoppa i sig starkare mediciner än dessa.

Det är jag glad för - att han inte har mer ont än så.

I familjen Cardelli har vi aldrig varit speciellt bra på att prata öppet om att man inte mår bra eller är missnöjd med något. Man biter ihop och vänder hellre fram det som är bra. Känner igen mig själv så mycket i hur han pratar, han viftar bort det negativa och pratar istället om att han lyckats äta lite grann idag eller att de tittat på ny bil till morsan.

Optimister? Kanske. Inåtvända? Definitivt.

Nu hoppas vi att det håller sig stabilt över jul och nyår så att pappa hinner njuta av det. Jag själv jobbar julafton, juldagen, annandag jul och de tre efterkommande dagarna, men är i Linköping över nyår. Antagligen de sista nyårsraketerna jag skjuter upp med min pappa i livet.

Uppdatering

Länge sedan jag skrev nu. Finns ingen anledning att förklara varför, ska försöka ge en liten uppdatering om läget i mitt lilla liv.

• Pappa gjorde en ny CT buk/thorax i fredags för att se hur mycket cancern har spridit sig. Imorgon (torsdag) ska han träffa sin läkare för att få beskedet, och pappa bävar inför samtalet.
  
• "Träffa sin läkare" är en relativt komiskt begrepp för övrigt, sedan man började med cytostatikabehandlingen har pappa haft 14 läkare. Kontinuitet?
  
• Heléné och jag har köpt en lägenhet i Luthagen, ett centralt område i Uppsala. Känns helt underbart att få vår egna lägenhet, även om vi är enormt tacksamma gentemot Sanna att vi har fått hyra hennes lägenhet under det här året.
  
• Jag ska skolas in på akutrummet i januari/februari. Där mår patienterna överlag sämre, och man bedriver mer "akutsjukvård" än ute på mottagningen, för den som inte riktigt är insatt. Jag är sjukt laddad inför det, men givetvis med en skräckblandad förtjusning över att jag ska vara ansvarig för de mest akut sjuka.
  
• Nästa vecka har jag och Heléné varit tillsammans i ett år, jisses va tiden går fort.
  
• Nästkommande helg åker jag ner till Skövde för att gå på bartömningen på kåren, ska bli kul att återse alla gamla sexmästerister och övriga polare under studenttiden, även om majoriteten flyttat ifrån Skövde.

Ska försöka skriva lite oftare, har fortfarande en del åsikter och funderingar kring akuten och dess verksamhet som vore lite roliga att lufta.

6-12 månader

Hemma från Thailand. Har varit tre suveräna veckor med fint väder, god mat och trevligt sällskap.

Har haft kontakt med farsan via sms. Till en början tätt, därefter allt glesare. Visade sig att det berott på att han var varit så trött att han inte orkat ta sig ur sängen många dagar.

Under de här tre veckorna har han fått en stent inopererad i halsen för att vidga matstrupen. Läkaren som gjorde gastroskopin hade sagt att han inte förstår hur farsan kunde få i sig mat över huvud taget. Stenten har väl mest varit jobbig så här i efterhand, efter vad jag förstått från farsan. Skaver och svider.

Cytostatikabehandlingen och strålningen är avslutad. Ny datortomografi visar att cancern snarare brett ut sig än dragit sig tillbaka. Levern är full med metastaser. Läkarna har gett pappa sex till tolv månader. Nu är det uppförsbacke igen.

Pappa vill resa, vill uppleva så mycket som möjligt sista tiden. Jag ska försöka kolla med jobbet om man kan trixa med schemat så att jag jobbar tungt en period och är mer ledig en period för att jag ska hinna åka ner till Linköping så ofta det går. Har pratat med min närmaste chef om farsans status och blev glatt överraskad hur mycket hon bryr sig. Allt går att lösa, i princip. Känns skönt att ha stödet uppifrån.

Är ledig idag, ska fixa iordning i lägenheten. Just nu är det mest kaos här. Kläder överallt, fyra vinterdäck i vardagsrummet, vissna blommor, fyra kvadratmeter post framför dörren (ingen reklam, tack - är det budskapet verkligen så svårt att förstå?).

Tack för allt stöd, ni som står mig nära. Jag ljuger inte när jag säger att jag mår bra. Så länge mamma och pappa är starka är jag det också.