Slutskedet

Det har gått så fort. Förra måndagen (1/2) ringde mamma mig och sa att pappa blivit mycket sämre under natten, och att läkare och sköterskor i hemsjukvårdsteamet trodde att han skulle gå bort under dagen. Han repade sig hyfsat och kunde komma hem samma kväll. Jag var hos honom under hela veckan, och läget kändes stabilt. I söndags kväll fick jag och Heléné en ordentlig kram av pappa och vi skulle höras av under veckan.

Jag var i Uppsala under måndagen och åkte tillbaka till Linköping igår. Nu svarar pappa inte längre på tilltal, känner inte av vår närvaro och kämpar frenetiskt för att hålla sig vid liv.

Personalen i hemsjukvården (LAH) är helt underbara och har ordnat med syrgas hemma, en vårdsäng, kontinuerlig tillförsel av smärtstillande och lugnande och underbart stöd för oss anhöriga.

Pappa kunde inte ha det bättre under de förutsättningar han har just nu. Närmaste familjen är samlad och vi väntar på att pappa ska få somna in.

Tack för alla sms och telefonsamtal. Jag orkar inte svara varje gång, men ni ska veta att mitt hjärta glöder av er omtanke.